När jag och tjejerna var i Polen över en helg. Jag skulle smaka på Natalias våffla med grädde och Nutella och på något sätt lyckas jag täcka hela ansiktet med Nutella OCH mina kläder. När jag försökte ta bort Nutellan ur mitt ansikte kom det bara mer från mina fingrar. Jag visste inte var allt klet var utan ser bara hur Natalia skrattar så hon bryter ihop och hur resten av folket i gamla stan kollar på mig med miner som OJJ hur lyckades hon med det där?

Jag började skratta och satt tillslut på huk och gjorde allt för att inte kissa på mig eller för att få all mascara att blandas ut med Nutellan. Jag skrattade så jag grät. Shit va roligt det var! 

 

När jag cyklade till mitt nya jobb i februari och insåg att jag hade en bra arbetsgivare, nya kollegor och cykelavstånd till jobbet - det var en slags euforikänsla som höll i sig i flera cykelturer.

 

 

När Benjamin fyllde ett år och alla var här och grattade honom och vi lärde honom att svara på frågan: Hur många år är Benjamin? då sträckte han upp sitt gulliga knubbiga lilla pekfinger i vädret och visade Ett år =) och han fick äta vattenmelonstårta med grädde. Det var ett oförglömligt minne att se hans härliga min när han fick kasta sig ner i grädden och kladda hur mycket han ville och stoppa i sig så mycket han ville. Det är bara ett av de alla gånger jag skrattat åt min älskling som förgyllt hela 2014.

 

 

När Valet blev som det blev - ovisst! och ett bevis på vilka frågor som många av Sveriges invånare tycker är viktiga - vilket är andra frågor än vad jag tycker. Jag fick en känsla över att vi börjar bli väldigt egoistiska och rädda... Rädda för fel saker.

 

Benjamins tidiga höst - han skulle ju börja dagis men fick vara hemma så mycket pga feber, ögoninflammationer, öroninflammationer, konstiga prickar på kroppen och snor och hosta i oändlighet. Vi tyckte så synd om vår lilla pojke som aldrig fick sova ut pga hostattacker eller ont i öronen eller annat. Jag fick nästan en inblick i hur Erik kanske kände sig under förlossningen mot mig - man kan liksom bara vara där - man känner sig lite maktlös.

 

 

Det har verkligen inte blivit många resor i år men den som blev av är den som helt klart är bäst: Polen, Warszawa. Att få åka iväg med ett gäng tjejer och verkligen bara bry sig om sig själv, rå om sig själv. Att ströva omkring i en okänd stad och hitta små gränder man blir kär i. Att skratta tillsammans med ett gäng tokiga tjejer som inte bryr sig om att folk kollar utan gärna tar konstiga fotografier mitt bland folk eller som vaxar ens ben på hotellrummet - en vikänsla som uppstår och minnena som skapas som är viktiga för att bygga vidare på vänskapen.