När första ljuset tändas står julens dörr på gänt och jubelpsalmen klingar i helig tid advent.

Min syster skickade denna bekanta ramsa som sms och helt plötsligt kom så många minnen. Vi brukade läsa ramsan tillsammans och tända det första ljuset i adventljusstaken. Det var en tid då middagar med familjen var en självklarhet, då julen inte bara var på julafton, då man kunde klämma på julklapparna flera dagar i förväg och fick öppna minipaket på julkalendern på väggen.

Dessa minnen i kombination med glädjen att få en sån fin tanke skickad av min syster fick mej att fälla några tårar, både av glädje och sorg. Glädjen för att jag har så fina minnen och så fin syster men lite sorg för att den tiden som var nu är förbi och att jag då ogden för givet. Middagar med familjen har nu blivit en lyx jag inte blir unnad allt för ofta när jag inte längre bor i samma stad, julen består av jobb alla dagar förutom julafton vilket också blir den dag då jag får sitta på ett tåg för att ta mej hem till familjen. Jag kommer inte att hinna se granen mer än julafton och juldagen.. själva har vi inte plats med någon gran och små paket att öppna dagarn innan julafton som en julkalender har jag nu blivit för stor för.

Dagarna går fort... åren går fort... tiden rinner iväg och helt plötsligt är den verklighet man alltid levt i inte längre där... man vaknar upp och undrar var man är någonstans. Det behöver inte betyda att man inte njuter av den verklighet man nu hamnat i, men det handlar om att man kan längta tillbaka till den verklighet man alltid trodde skulle finnas där... det liv som man så naivt tog för givet.....