kära dabok:


Jag är en väldigt känslosam person.
En person som har väldigt nära till skrattet och nästan lika nära till gråten och ilskan.

Jag kan skratta till dåliga reklamsnuttar, jag kan skratta när jag lagar mat i min ensamhet, jag kan skratta av en härlig kommentar på facebook eller ett gammalt sms som jag inte läst på länge och jag kan skratta av en konstig tanke jag precis tänkt. (Och allt detta tänker jag fortsätta med.)

Jag kan gråta till en fin låt, jag kan gråta till lyxfällan och So you think you can dance eller till en reklam om barnen som behöver hjälp i något u-land.

Innan jul bestämde jag mig för att jag inte ska gråta mer, iaf inte tills det verkligen är värt det. Jag bestämde mig för detta av många anledningar: Ett sätt att sluta tycka synd om mig själv (vilket jag gör ibland), det är också ett sätt att se hur jag själv kommer bli som människa... kommer mina känslor flyttas över på någonting annat? och isf vaddå? kommer jag bli argare? gladare? eller starkare? Det är också ett sätt att förstå vad som är viktigt och låta tårarna visa när det är viktigt.



Jag har alltså inte gråtit på mer än SEX veckor. Det är rekord för mig tror jag.
Den viktigaste insikten jag fått är att det finns ju faktiskt ingenting att gråta över.
Världen kan vara hård och kall och grym i många fall, men världen är trots det fylld av färger, känslor och varma människor som gör världen alldeles fulkomligt underbart Vacker.

Tänk på det om ni har en tung dag.
Trevlig helg på er alla.